Monday, November 24, 2008

Barometern - Kalmar 20 November 2008

Bakgrund, torsdag; Lotte Lundgren
Passionerat samtal om när livet lever nära döden
Ledare 2008-11-19 | Uppdaterad 2008-11-20

Om jag skriver ordet passion. Vilket land tänker du på då? Om jag
skriver om människors iver att leva som är så stark att drivkraften
till och med kan bli destruktiv. Vilka människor kan det vara?


Foto: Lotte Lundgren

Tarek Joseph Chemaly, på kurs på Fojo
LÄNKAR
Länk till Tarek Chemalys blogg

Om jag skriver om ett land som uppfunnit sitt eget krig, ett krig som
pågår till landet funnit sin identitet. Vad kan det vara för land som
avses?


Om jag skriver om bomber och granater, om flyktingläger, kristna och
muslimer i en mängd av religionsinriktningar, om Mellanöstern, om
bomber. Då far tankarna kanske mot Beirut och Libanon.


I ett möte med den fria skribenten, universitetsläraren och
jordbruksingenjören Tarek Joseph Chemaly får vi känna doften av ett
land som sargats svårt av krig. Han har en mycket spännande
personlighet och en blogg som går på tvärs och bråkar med alla
politiskt stenhårt styrda medier i hans hemland. Han är en frifräsare
helt enkelt.


När han var nyfödd fick han det arabiska namnet Tarek, melllannamnet
var faderns kristna namn Joseph. Hans pappa såg det komma: Kriget som
ett varsel. Med sitt neutrala tilltalsnamn passar han in både hos
muslimer och hos kristna. Och det har kommit att forma hans liv. Han
är gäst hos verkligheten var han än kommer. "Jag är min egen
minoritet. Jag hör inte hemma någonstans." Han rör sig crossover, bor
i östra Beirut i Achrafieh och är kristen maronit, en befolkningsgrupp
med stort ekonomiskt och politiskt inflytande.


Idag är han 34 år. Sex månader gammal bröt kriget ut och han levde
sina första 17 år i ett land i krig. Människor brukar fråga honom hur
det känns att ha förlorat 17 år. Men nej, han levde bara i en annan
kontext. Han var kär första gången, gick på fester, blev full,
pluggade i skolan som alla andra ungdomar i ett mycket fredligare
Norden.


Men det är klart att våldet format honom och alla hans landsmän. Det
är här och nu som gäller, intensitet, omedelbarhet. Han uttrycker vad
han känner här och nu och räds inte att ta en konflikt. Glädjen är
omedelbar, synd att missa chansen för det kanske inte kommer flera.
Och så för han minnet vidare, dokumenterar mycket i både ord och bild.
För han lever i ett land som ständigt förändras. En söderförort kanske
inte finns kvar om en månad. Och han känner sig manad att göra vad han
kan för att bevara nutidshistorien. Beirut har totalförstörts sju
gånger, jämnats med marken.


Tarek Joseph Chemaly är på kurs i demokrati och journalistik vid Fojo,
fortutbildning för journalister vid Högskolan i Kalmar. Frågan är om
inte vi kan lära mer av honom, än tvärtom. När han kommer tillbaka kan
landmärkena helt ha förändrats, restauranger stängt, fått nytt namn
och bytt ägare.


I en sådan tillvaro finns det en ständig dubbelhet. En kvinna kan ta
sig hem mycket berusad mitt i natten och vara helt säker. Samma kvinna
kan nästa dag omkomma i en explosion. Då ringer Tarek Joseph Chemaly
sina vänner och de stämmer träff på restaurang kvällstid, orädda trots
dagens dödsoffer, för att diskutera det hemska som hänt. Han kallar
beteendet för krigsreflex. Det går inte att gå omkring och vara rädd
för döden som hägrar dygnet runt. Istället blir han klarsynt och
iskall. Själv har han blivit en person som bekänner sig till den
teoretiska anarkin i en ideal värld.


Beirut är fantastiskt. Ledarskribenten Per Dahl hyser en dröm om att
få bosätta sig på en bergssluttning i Beiruts närhet lagom till
pensionen. Tarek Joseph Chemaly ser överlycklig ut när han hör om
Dahls drömmar om Mellanöstern. Och han lovar Per Dahl att han kan få
alla världar om han bosätter sig i Libanon. Det behövs ingen
kalshnikov i garderoben. Han kan känna sig lika trygg som i Lindsdal.
Skillnaden är att här finns passionen som hör hans folk och land till,
eldiga fester som nordborna bara kan drömma om.


Du kommer att få känna på mer liv än du någonsin mött om du kommer
till Beirut, landet med dubbelheten, där döden är allestädes
närvarande liksom passionen.


Lotte Lundgren
lotte.lundgren@barometern.se

Post a Comment